Hej! Nu är jag hemma igen efter mötet. Hyfsat najs cykelrunda hem! Cyklade ca. dubbelt så långt som planerat (bestämde mig nämligen för en omväg precis när jag skulle cykla!), tog ca. 20-25 minuter är inte hundra på när jag stack ifrån gympan. En annan skoj sak är ju att jag klarade hjulning-bomflickis igen (film kanske kommer!) efter en sådär 8-9 månaders skadebeskymmer som nästan är borsta! SÅ JÄVLA SKÖÖÖÖNT! Jag svär och jag skiter i det, för den känslan jag har för denna hösten kommer aldrig slås! Inget, inget, inget, för ingen vet hur jag jag hade det i vintras. Förjävligt rent ut sagt. Trodde jag skulle dö eller kanske till och med hoppades på det under den där timmen före kortison "sprutningen" och alla läkarbesök med dåliga resultat och högre dos medicin. Men nu, äntligen känns det som att det vänder! Så bra som kroppen mår nu, har den inte gjort på 1 år utan att överdriva. Fast det låter ynkligt att säga att ett år är mycket. Men tänk dig av dessa 14 år, blir 1 helt katastrof och du tror hela världen är emot dig, eller iaf lyder inte din kropp din hjärna. Då har jag bara levt 13 av 14 möjliga år till fullo, hur stolt kan man vara av ett bortslösat år!?!? När du inte får göra det du älskar (i mitt fall träning i alla dess former) på ett helt år (ut i fullo alltså), kan du ju gissa hur du känner dig. Hade jag älskat att spela datorspel eller liknande hade mitt liv sett annorlunda ut, även om jag hade "skadat" mig som jag har. Då hade jag kunnat sitta vid datorn hur mycket jag ville och bara skylla på att jag har "jätteont" i knäet eller någon annan kroppsdel. Jag är ju "tyvärr" (eller "som tur är") inte en sådan typ av person, så min värld rasade iaf samman, men nu byggs den upp igen. Det är bara att börja om från början, typ som när man byggde upp allt som rasat samman/bombas under andra världskriget. Börja om på noll. Så det tänker jag göra, börja om på nytt, glömma det dåliga, se positivt på det som kommer och bara skita i vad andra tycker om det!!!